Duktiga ekonomer mår inte bra

Kategorier: Aktuellt.

Nöjda med jobbet och livet – men likväl med psykiska problem. Så mår Civilekonomernas medlemmar.

I förbundets senaste löneenkät fick forskare vid Högskolan i Kristianstad och Linköpings universitet skicka med frågor om hur medlemmarna mår psykiskt. Det gav i snitt 5,6 och 5,0 poäng när det gäller tillfredsställelse med livet respektive arbetet (där 7 är högsta tillfredsställelse).

Sämre blev det när de svarande fick ta ställning till tolv påståenden om de senaste två veckorna. Det handlar om självförtroende, att kunna koncentrera sig, känna sig betydelsefull, vara kapabel att fatta beslut, om sömnen störts av oro m.m.

Svaren har mätts enligt metoden GHQ-12, där normalvärdet ligger på 10,8. Snittet för de 9 000 svarande blev 14,1, en bit upp i det intervall på 12–36 som indikerar psykiatriska problem.

– Det här är vår tids karriärmänniska i ett nötskal. Man känner framgång i jobbet och livet i stort men tappar kollen på balansen, säger Civilekonomernas utredare Ulrika Wallén, som anser att resultatet är oroväckande.

Det går inte att se skillnader mellan privat och offentligt anställda i svaren. Inte heller för kön, lön, ålder och andra faktorer är förklaringsgraden tillräcklig.

Offentligt anställda ekonomers yrkesroll har studerats av universitetsadjunkt Caroline Hellström vid Rådet för kommunalekonomisk forskning och utbildning (KEFU) och Ekonomihögskolan i Lund, senast i en rapport från 2016. Där finns dock inte frågor om sådant som sömn och upplevd nöjdhet.

– Mina studier har visat på en mer splittrad yrkesroll och att tiden för analys inte riktigt finns. Där kan det finnas ett samband med Civilekonomernas studie, säger Caroline Hellström.

KEF har nyligen undersökt ekonomrollens förändring i två studier bland medlemmarna.

– Men vi har inte frågat ur det här perspektivet, säger KEF:s kanslichef Ola Eriksson, som anser att Civilekonomernas enkät måste tas på allvar.

Bildtext: Oro. Trots att livet går bra i stort kan ekonomerna uppleva tillvaron som psykiskt jobbig.

Text: Lars-Gunnar Wolmesjö