Från floskelmål till verklig styrning
Hans Petersson i samband med föreläsningen “Från floskelmål till verklig styrning” under årets KOMMEK i Malmö.
Foto: Natalie Greppi
Text: Hans Petersson, KEF & Göteborgs universitet
Kommuner och regioner älskar mål. Problemet är bara att många mål inte går att förstå, följa upp eller utvärdera. Vi känner igen formuleringarna: En attraktiv kommun. Hög livskvalitet. Hållbar utveckling. Trygga och nöjda invånare.
Det låter bra. Men vad betyder det egentligen i praktiken? Och framför allt: Hur vet vi om målen är uppnådda? Problemet är inte att ambitionerna saknas. Problemet är att målen ofta är så vaga att de blir omöjliga att styra efter.
Låt oss ta den fiktiva kommunen Floskelryd. Kommunen antog en ny vision om att bli ”den mest attraktiva och hållbara kommunen där alla invånare känner sig sedda och delaktiga”. Därefter beslutades flera strategiska mål:
Skolan skulle ”maximera livslångt lärande i ett inkluderande sammanhang”.
Vården skulle ”främja individens välmående utifrån ett helhetsperspektiv”.
Tekniska förvaltningen skulle ”driva innovation för framtidens infrastruktur”.
Ett år senare rapporterade verksamheterna att de ”arbetat målinriktat”, ”påbörjat en resa” och ”sett över processer”. Då räckte en invånare upp handen på fullmäktige och frågade:
Men har något faktiskt blivit bättre? Det är en obekväm fråga. Men också kärnan i all styrning.
För när mål inte går att mäta uppstår flera problem samtidigt. Verksamheten får otydlig riktning, uppföljningen blir mer beskrivande än analyserande och ansvarsutkrävandet försvagas. I praktiken blir det svårt att avgöra om resurser används effektivt eller om verksamheten utvecklas åt rätt håll.
Floskelmål uppstår inte av misstag. Tvärtom fyller de ofta en funktion. De är enkla att kommunicera, politiskt bekväma och tillräckligt vaga för att alla ska kunna hålla med. Men just därför riskerar de också att bli tandlösa.
Det betyder inte att allt i offentlig sektor är enkelt att mäta. Kommuner arbetar med komplexa frågor där effekter ibland syns först långt senare. Men svårigheten att mäta är inte ett argument för otydlighet. Snarare tvärtom.
Skillnaden mellan ett floskelmål och ett styrande mål är ganska enkel: Ett floskelmål: ”Kommunen ska vara en attraktiv arbetsgivare med god arbetsmiljö.” Ett styrande mål: ”Senast år 2028 ska alla medarbetare erbjudas möjlighet till en timmes friskvård per vecka inom arbetstid.” Plötsligt finns något konkret att följa upp.
Målet har en tydlig målgrupp, en tidsram och ett möjligt utfall att mäta. Det är först då målstyrning blir verklig styrning.
Kommunsektorn står inför stora ekonomiska utmaningar med ökade kostnader, demografiska förändringar och hård konkurrens om kompetens. Då räcker det inte med mål som låter bra i ett styrdokument men som ingen kan utvärdera.
Floskelmål är inte harmlösa. De riskerar att bli ett hinder för styrning, prioritering och ansvarstagande. För om målen inte går att följa upp blir det också svårt att veta om verksamheten faktiskt utvecklas åt rätt håll.
Frågan är därför inte om kommuner ska ha mål. Frågan är om vi vågar ha mål som faktiskt går att utvärdera.
Det här är en debattartikel från KEF:s medlemstidning Kommunal Ekonomi, ta del av den i sin helhet i den digitala tidningen: KOMMUNAL EKONOMI
